Modeindustrins kollaps?

 

 

Om hur ett byggnadsras i Bangladesh fick hållbarhetsrörelsen och modeindustrin att börja prata med varandra.

Den 24 mars i år går modellen och eko-ikonen Livia Firth längs catwalken på Copenhagen Fashion Summit i rätt oansenliga kläder. Halvvägs ut stannar hon till och tittar upp. Hon tar av sig jackan och sätter på sig den igen, fast ut-och-in.

En ogenomtränglig tystnad ekar i Köpenhamns operahus: en tyst minut för de 1129 offren i tragedin vid Rana Plaza i Bangladesh. Livia Firth säger:

– Sextio miljoner människor arbetar i textilhandeln globalt sett, men ändå har vi skiljt kläderna vi köper från det faktum att det är levande personer av kött och blod som gör dem. Det är ett kortsiktigt syn- och tankesätt. Vi kan inte fortsätta äta från denna stora, billiga modehögen utan att tänka på vem det är som har gjort våra kläder.

Idag är Rana Plaza ett namn som är synonymt med sorg och tragedi, men också vrede och förändringskraft. Kedjan från producent till konsument är lång och komplicerad, men takraset satte igång en kedjereaktion som få andra takras gör. En hel industri uppmärksammade plötsligt det fruktansvärt dåliga säkerhetsläget i många fabriker som levererar kläder och accessoarer till affärer i väst. Rana Plaza blev epicentret för ett skalv som skakade hela modevärlden och kulminerade under Fashion Revolution Day.

Det kom in bilder från över sextio länder och kampanjen uppmärksammades i över hundra mediekanaler. Textilarbetare från Kenya, Kina, Bangalore och Nepal visade sin uppskattning genom att hålla upp plakat med texten ”I Made Your Clothes” och lägga upp på sociala medier. Att vända ut-och-in på sina kläder är en enkel och slagkraftig symbol som engagerar många människor och väcker frågan, men det är ännu för kort inpå för att se något riktigt resultat.

Läs mer i senaste numret av Dummy. Börja prenumerera här.

Text: Björn Widmark

Comments are closed